onsdag 23 november 2011

Grattis! Och i Wienervald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink

 "Nej, så gör inte en jude. Vi löser inte problem genom att ställa till med nya, vi orsakar inte bråk. Det strå som böjer sig för vinden bryts inte." Det hade varit judarnas strategi under hundratals år av förföljelser. Fly. Flytta. Ge med sig för utpressning. Härda ut. Detta är en av de linjer som löper om varandra i Elisabeth Åsbrinks - "Och i Wienervald står träden kvar" - som igår fick Augustpriset som bästa fackbok.

Men den här gången fanns det ingen väg ut. Jo, för vissa. De som med tur eller kontakter lyckades få fram rätt papper. Som Otto Ullman. Men genom boken löper flera andra trådar, som kanske mer än någon annan tidigare bok sätter fingret på Sveriges förhållande till judeförföljelserna och förintelsen på kontinenten. Genom Ingvar Kamprads vänskap med den unge Otto ställs det svenska mot det judiska, ideologi mot verklighet, tanke mot känsla. Ingvars oförstående och oreflekterade reaktioner när han ställs inför motsättningarna mellan den nazistiska och antisemitiska ideologi han förespråkade, samtidigt som hans bäste vän var jude, påminner om det offentliga Sveriges ofta oreflekterat ryggradslösa agerande. Så länge problemet inte fanns här och gränserna hölls stängda fanns inget problem. Rädslan för antisemitismens sprängkraft gjorde att man gav efter för antisemitismen. Inga judar i Sverige, inget judeproblem. 

I boken knyter Åsbrink in den politiska nivån där högern och bondepartiet var mycket kritiska till att ta emot judiska flyktingar, och där socialdemokrater och liberaler föll till föga i sammanhållningens namn.  Hon berättar om tjänstemännen på socialstyrelsen och ambassader som ofta fick agera efter eget huvud och där dessa "långskallars" (term i den rasbiologiska pseudovetenskapen som enligt teorin skulle omfatta främst de goda raselementen) tankar inte sällan präglades av misstänksamhet och ibland rent av fientlighet mot det judiska. Genom Ottos räddning, iscensatt av den svenska israelmissionen i Wien, ges en inblick i hur kyrkans män såg på judarna, och med denna även rötterna bakåt till århundraden av förföljelser i det kristna Europa. Pastor Birger Perlows reaktion på kristallnattens förföljelser är en av de mest förklarande passager till judarnas öde i Europa som jag läst, och som förklarar antisemitismens djupa rötter. Hans reaktion på morden, tortyren, vandaliseringen, självmorden och fängslandet av tiotusentals: "Nu är gud vid verket". Det var hans förklaring. Det var straffet för judarnas oerhörda svek. Judarna som hade valts ut av Gud för att sprida hans budskap hade inte känt igen Messias när han kom - utan förkastat honom. För Perlow var detta något oerhört och anledningen till att han drev israelmissionen med en sådan frenesi. Perlow var nämligen också en godhjärtad man och den kristna förlåtelsens man, och den som räddade 90 "omvända" judiska barn från nazisternas Wien, däribland Otto. Det finaste en god kristen kunde göra var att omvända och rädda en jude.

Men framför allt är Åsbrinks bok en bok om flyktingskap med ett budskap som är evigt. Om den avgund av oförståelse som ofta finns inför vad flyktingar lämnar bakom sig, och hur det de lämnat bakom sig river och sliter i dem resten av deras liv. Den visar också på hur tankebarriärer om främlingsskap gör människor okänsliga eller till och med fientliga till desperata människors vädjanden. Vad som bör förstås med hjärtat och vad som bör förstås av hjärnan blir lätt bakvänt. För Ingvar Kamprad träffade Per Engdahls fascistiska tankar rakt i hjärtat, medan vännens berättelse om hans av nazisterna mördade föräldrar flög obemärkt förbi.  

lördag 19 november 2011

Abbott och Atget - modernitet och romantik

Eugène Atget 1857-1927
Bernice Abbott 1898- 1991












Vid decennierna kring sekelskiftet 1900 förändrades Europa och Amerika i en rasande takt. Industrialism, massproduktion, teknologi, material och ideologier förändrade världen, men människorna i den hängde inte alltid med. Sida vid sida med moderniteten levde det gamla förmoderna samhället kvar. I tankarna drömde många sig tillbaka, medan andra drömde om framtiden. Fotograferna Bernice Abbott och Eugène Atget visade i sina skildringar av två städer, New York och Paris, på skiftet till den nya tiden. I dokumentären "New York and Paris: The World of Abbott and Atget" eller som det blev på svenska "Fotografins pionjärer i New York och Paris" berättas deras historia, och samtidigt en historia om en värld som vände sig om och började rusa in i framtiden. Se på den här, till den 4:e december.

Eugène Atgets Paris:



Abbot om Atget:
"Första gången jag såg Eugène Atgets fotografier var deras effekt omedelbar. Där fanns en plötslig blixt av igenkännande. En chock av oförfalskad realism. Deras motiv var inte sensationella men trots det chockerande bekanta. Den verkliga världen sedd med förundran och överraskning."








När Bernice Abbot träffade Atget var hon ung och han en gammal man. Hon i början av sin karriär, han i slutet. Hon såg vilken fantastisk fotograf han var, och då han gick bort tog hon hand om hans arv. Hon gjorde ett oerhört arbete med att bevara och lyfta fram hans arbete parallellt med sin egen karriär.

Bernice Abbotts New York:










Bernice Abbot om vad som skiljde hennes arbete och Atgets åt:
"Vissa har haft en tendens att blanda ihop Atgets arbete och mitt, utan att förstå de olika krafter som spelade under de olika perioderna. Väsentligen tillhör Atges verk 1800-talets tradition. Han är en äkta poet. En romantiker. Världen han skildrade var en värld externt och visuellt rotad i det förgångna. Våra städer är olika. New York kan endast vara ett barn av den nya världen. Dess frukansvärda kontraster i arkitektur är visuella bevis på schismen mellan gammalt och nytt... Inte bara städerna är olika, även tidsandan är det. Vår värld är hänsynslös, hård, tävlingsinriktad, spänd, girig. Det syns lika mycket "in the faces of buildings as in the faces of people".

onsdag 9 november 2011

Svensk hederskultur och den moderna människans uppkomst

Ärliga och oärliga män
 I dagarna öppnade en utställning på Fredens hus i Uppsala -  "hedersvåld på svenska". Många har reagerat på dess uttalanden om en påstådd svensk hederskultur. Bland annat statsvetarna Andreas Johansson-Heinö och Björn Östbring.  Östbring skriver: "Vad är denna idioti symptom på? Kanske är vi så genommoderna att vi helt enkelt blivit sociologiska analfabeter, så oförmögna att förstå ett främmande synsätt på moral, samhälle och familjeliv att vi istället förnekar dess existens. Sättet att förneka det på blir då att vidga hedersbegreppet genom att låta det inbegripa alla former av våld i nära relationer."

För att belysa det absurda i påståenden om en nuvarande svensk hederskultur tänkte jag därför gå tillbaka till en tid då Sverige verkligen var del i "en hederskultur"; för att visa skillnaderna mellan då och nu:

Sverige var ett våldsamt samhälle. Men någonting hände. Ett skifte. Mellan 1600 och 1750 minskade antalet mord dramatiskt. 50 gånger fler mördades varje år före än efter. Vad var det som hände? Det mest troliga var en mental och kulturell förändring. Före skiftet en kultur präglad av heder, en hederskultur, efter, den moderna människan.

"Hedern var i det gamla samhället en allvarlig sak, som vid behov måste försvaras med våld. Man gjorde en sträng åtskillnad mellan ärliga och oärliga. En ärlig man kunde inte dricka med en oärlig - gjorde han det förlorade han sin heder, blev själv oärlig. "Var är den skälmen, prackaren, han är inte värd att dricka med folk, jag vill hålla honom för en bödelsknekt", ropade en man som letade efter en av sina ovänner på en ölkällare på Drottninggatan i Stockholm 1681. Bödeln och hans folk räknades till de oärliga, som inte ärligt folk kunde umgås med. Men även andra kunde bli ansedda som oärliga om de beskylldes för tjuvnad, hordom, osv, och inte lyckades bemöta det effektivt. "En ärlig hustru håller sitt ord, men en hora intet", ansåg man bland vanligt folk." - Utdrag ur artikeln "Den moderna människans uppkomst av Johan Söderberg.

Var det då inte istället den hämningslösa alkoholkonsumtionen som minskade och gjorde samhället mindre våldsamt? Nej, knappast. Även under 1700 och 1800-talet dracks det enormt mycket i Sverige, kanske ännu mer än tidigare. Var det på grund av att krigen krigen blev färre och att därmed färre män tog med sig våldet hem? Nej, under 1600-talet var det svenska deltagandet i krig större än någonsin, samtidigt som våldet i vardagslivet hemma minskade. Var det då kanske straffen som skärptes? Nej, dödsstraffet för mord och dråp tillämpades under både 1500, 1600 och 1700-talet.

En halv tunna strömming?
Att bevaka att ingen kränkte din heder och att försvara den om den attackerades var så viktigt att mord begicks. Förtal och ryktesspridning var på liv och död. Men med tiden verkar folk ha blivit mindre lättkränkta. Vad det berodde på är inte helt entydigt. Men det verkar som om man blivit bättre på att hantera konflikter, att ärekränkning inte sågs lika allvarligt och att människolivet började värderas högre. Under medeltiden värderades tingen högt och stöld bestraffades mycket hårt. De flesta dödsdomar handlade inte om mord eller dråp, utan om stöld. Stöld av en halv tunna strömming kunde straffas med "rep", dvs. hängning. Kvinnor kunde straffas extra hårt genom att "sättas i kvick", alltså begravas levande. Men dessa mycket hårda straff mildrades under 16 och 1700-talet och dödsstraff för stöld och hor verkställdes allt mer sällan.

Att straffmildringen hör ihop med en folklig mental och kulturell förändring är tydligt i Sverige. I övriga Europa var rättsskipning en sak för adeln där de oftast livegna bönderna inte hade något att säga till om. I Sverige däremot var bönderna fria och deltog via systemet med nämndemän i rättsskipningen. Nämndemännen, vars inflytande över domarna ökade under den sena medeltiden, var till för att förankra domar i det allmänna rättsmedvetandet.

Var det då kanske inte ökat välstånd som ledde till att brutala praktiker mildrades? Nej, medellivslängden sjönk faktiskt från senmedeltiden och framåt och det var först vid mitten av 1800-talet som en tydlig materiell uppgång påbörjades. Men var det då inte idéer från upplysningen som mildrade sederna? Problemet med den teorin är att upplysningen hörde 1700-talet till och då hade förändringen redan pågått under en lång tid.

Den tyske sociologen Norbert Elias lanserade i slutet av 1930-talet en teori om den moderna människans uppkomst. I den betonar han framför allt att allt mer sammansatta nätverk mellan människor vuxit fram, med tätare kommunikationer och intensivare kontakter. En viktig roll har ett ökande varuutbyte, eller med andra ord, handel. Mänskliga relationer sammanflätades allt mer, spontana känsloutbrott tonades ner och präglades av större ömsesidig hänsyn.

Johan Söderberg, vars artikel den här bygger på, betonar den ökande kunskapsnivån. Läs och skrivkunskapen ökade, framför allt i städerna, samtidigt som den teologiska litteraturen var på tillbakagång. Just skrivkonstens roll är intressant. Skrivandet ställer krav på eftertanke och reflektion. Konsekvensen blir en ökad självdistans, en förmåga att se sig själv utifrån. Skrivkunnigheten har alltså ett samband med individualiseringen av människan. Men den ökade självreflektionen har en baksida, i samma takt som skrivkunnigheten ökat och morden minskat har även självmorden ökat. Med lika mycket som morden minskat.

Om man utifrån detta ska dra några slutsatser om hederskulturer kan man säga att ökat utbyte mellan människor, ökad läs och skrivkunnighet, samt ökat läsande av annat än teologisk litteratur verkar nedbrytande på hedersbaserade kulturella praktiker på ett individuellt plan och i förlängningen på ett övergripande kulturellt plan.


Artikeln är baserad på Johan Söderbergs (professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet) artikel, "Den moderna människans uppkomst" publicerad i tidskriften Folkets Historia nr 4 1993. Jag hittade den när jag gick igenom mina gamla papper från min grundkurs i Historia. Tidskriften upphörde 1999, men drivs numer som en årstidsskrift av en privatperson. Hur kvaliteten är numera vet jag inget om. Se Folkets historia.

PS. Jag har tidigare lanserat ett förslag på en tidskrift som skulle heta Folkens historia, utan att veta att en sådan redan fanns. Mitt upplägg var mer kommersiellt och mer riktat till allmänheten än tidskriften Folkets Historia som refereras ovan.